Rebin Malmström

Silicon Valleys influens över svenskt näringsliv har gjort det till ett standardförfarande att grundare av teknikbolag söker riskkapital (venture capital). Finansieringsmodellen är utformad för att möjliggöra att kapitalintensiva startups kan nå sin potential, exempelvis genom snabbt och globalt genomslag. Airbnb får illustrera en tilltänkt väg till börsnotering enligt den här mallen:

(Årtal – Inplockat kapital i $ – Värdering i $) 2009 – 0,6 miljoner (Seed-runda) - 2010 – 7,2 miljoner (A) - 2012 – 112 miljoner (B) - 2014 – 200 miljoner C - 2014 – 475 miljoner (D) - 2015 – 1,5 miljarder (E) – 26 miljarder 2017 – 1,1 miljarder (F) – 31 miljarder 2020 – 1,1 miljarder (F 2 (Covid)) – 18 miljarder

2020 – IPO till värdering $ 86 miljarder

Med undantag för en nedvärdering i början av covidåret 2020 är det ett praktexempel. Bolaget behöver bränna kapital för att uppfylla sitt globala öde men växer hela tiden ifrån sin senaste värdering. Det möjliggör nya investeringar och så småningom blir verksamheten lönsam.

Låt säga att du ämnar bygga ett fint, inte så globalt och inte heller ett så kapitalkrävande svenskt mjukvarubolag. Istället för att finansiera bolaget med egna medel eller lån väljer du att vända dig till Patagoniasvidade investerare. För så lyder ju direktiven i den kalifornska handboken och så har den svenska startupscenen designats för. Plötsligt har du då cementerat krav på vad ditt bolag måste bli, med begränsade möjligheter att justera kursen allteftersom. Den underskattade risken: Att du bygger ett fantastiskt fint aktiebolag utan möjlighet att tjäna några pengar på det.

Det vedertagna missödet

Alla förstår det konventionella misslyckandet för en bolagsgrundare. Det riktiga magplasket. Bolaget tar in investeringar –> Lyckas inte generera tillräckligt med intäkter för att få in nya pengar att finansiera verksamheten med –> Konkurs.

Det finns en uppsjö bolag som tagit in över 100 miljoner och gått i konkurs två år senare. Inget konstigt med det givetvis. Ambition förtjänar aktning men ibland skiter det sig. Det är desto mer intressant att gå igenom fallet då det inte skiter sig men grundarna ändå går lottlösa på grund av kapitalstrukturen.

Den tragiska kapitalfällan

Du har idén att utveckla en molntjänst för träningscenter i vilken de kan hantera regelbunden service och dylik information om sina maskiner. Det finns 2765 gymanläggningar i Sverige, ni tänker att de kan vara villiga att betala 5000 kr vardera per månad: En marknadspotential om 165 miljoner kr per år. Expandera ut i Norden så är potentialen det dubbla. Tillsammans med en medgrundare startar ni Gymproof AB och börjar utveckla produkten.

Ni har stabila inkomster från era dagsjobb som vore svåra att klara er utan. Dessutom tror ni att Gymproof kan bli riktigt stort om ni tar in några ytterligare utvecklare och så småningom en säljavdelning. Här behövs kapital. Ni sätter ihop en pitch deck och börjar presentera bolaget för investerare. Första året går strålande. Ni har givit upp 10 % av bolaget genom att ta in 5 miljoner till en värdering om 50. Kunder rullar igång och intäkterna kommer in i växande takt.

De där 5 miljonerna börjar så småningom sina men ni har medvind och era investerare råder er att fortsätta på offensiven. Ni har årliga intäkter om 4 miljoner men behöver bränna betydligt mer för att ta över marknaden. Ytterligare 20 miljoner tas in till en värdering av bolaget på 150. Året därpå är det dags igen, 60 miljoner till värdering 450 miljoner kronor. Ni har sammantaget plockat in 85 millar.

Några år in i det här äventyret börjar marknaden sätta sig. Ni har lyckats anskaffa en storkund i Nordic Wellness men i övrigt består kundbasen av mindre kedjor och nischade träningscenter. Flertal konkurrenter återfinns bland potentiella kunder medan SATS och Friskis har egenutvecklade lösningar. Ni har lyckats fånga årliga intäkter till 35 miljoner kr av den där 165-potentialen. Under åren ni jobbat hårt med den svenska marknaden har motsvarande tjänster dykt upp i grannländerna vilket försvårar en internationell expansion.

Faktum är att ni byggt ett fantastiskt fint bolag. Ni omsätter 25 miljoner kronor med ett par miljoner i vinst och en stadig, om än inte raketartad, årlig tillväxt. Ni kommer likväl ha svårt att få ut en krona av allt slit när det är dags för exit.

Vid det ögonblick ni tog in kapital till en värdering på 450 miljoner blev bolagets mål att växa in i en värdering på 900 miljoner. Det skulle ge investerarna en godkänd avkastning. En till synes lyckad verksamhet med era siffror uppfyller inte den målbilden och det försvåras ytterligare av att räntan hunnit höjas och dragit ner värderingarna på alla tillväxtbolag.

Ni är åtta år in i ett livsverk som skulle kunna säljas till ett marknadsvärde på 70 – 90 miljoner kronor. Det är en fantastisk bedrift. Vid en försäljning skulle ni dock tvingas betala tillbaka de investerade 85 miljonerna till era finansvänner innan samtliga ägare delar på eventuellt överskott. Ni inser detta men ni inser också att alternativet vore att fortsätta harva på. Fortsätta putsa på er förträffliga skulptur som dessvärre aldrig kommer kunna växa in i kostymen ni sytt åt den. För sådan är den underskattade risken med riskkapital: Att du bygger ett fantastiskt fint aktiebolag utan möjlighet att tjäna några pengar på det.